Tusensköna – Mellan raderna är allt glasklart…

Jag är trött. Trött på att försvara mig för allt och alla, trött på att intyga min ärlighet för myndigheter, trött på att leta flygbiljetter, trött på att behöva tänka, trött på att vara ensam. Just nu känns det som att det är jag mot världen, inte ens familj och vänner är på min sida. Det är faktiskt så det känns. Jag orkar inte längre försvara Houcein, hans religion och hans kultur.

Jag skulle bara önska att jag kunde få berätta något om honom utan att mötas av blickar som säger mer än ord. Snart så ger jag upp, för jag har delvis intalats av alla andra att han inte är en person för mig. Kanske är det så att han tänkt sätta mig bakom stängda dörrar med en sjal om mitt hår, kanske är det så att han tänkt spränga Sverige i luften… Jag tror inte det, men jag kan inte garantera något. Jag bara undrar en sak. Om ni skulle berätta för mig att ni träffat en  kille som ni tyckte om, skulle ni då tycka det var okej att jag dömde ut honom innan jag ens träffat honom? Jag skulle aldrig göra det! Aldrig! Inte ens om han var muslim, gud förbjude.

Jag vill inte att folk ska ändra sig i min omgivning, inte heller sluta vara oroliga för mig. Men jag vill bara att alla ska förstå att alla förvarningar leder till att min tveksamhet växer. Inombords håller jag på att gå sönder. Jag är splittrad som aldrig förr, främst för att jag inte själv vet vad jag vill. Jag vet dock vad alla andra vill. Kanske är det lättast att göra som alla andra önskar, för jag har varken kraft eller mod att kämpa emot.

Jag har inte heller pengar att resa var tredje månad till Marocko, 5000 per biljett är mycket pengar. Idag har jag helt ärligt övervägt att helt strunta i att ta någon semester i sommar, vad är det att se fram emot? Jag kan jobba mig igenom sommaren, det är inga problem. Jag sitter hellre på jobbet än i en tom lägenhet i min ensamhet.

Kanske ska jag sluta medan jag ännu kan. Kanske var det bara en rolig grej, precis som så många gånger förr. Jag passar ju faktiskt inte in i Marocko. Och om han passar in i Sverige verkar vi aldrig få veta eftersom ambassaden misstror oss, precis som de flesta andra.

Nåja, jag ska inte säga mer om denna sak. Kände bara för att lätta mitt hjärta lite, har man ingen axel att gråta ut mot får man skriva av sig.

Bara en grej till. Vad ska jag ta mig till?